Efter att ha varit ute först med bästa vännen och sen lite vänner och sist pojkvännen känner jag mig ganska trött. Imorgon ska jag fika och shoppa med min söta lillasyster, inte träffat henne sen skolavslutningen typ då vi inte bor hos samma föräldre längre, synd. Puss, sovsött!

Att bloggen till mesta del består av bilder på mig är inte så roligt kanske, men allt är ganska kaos. Mitt hus är under totalrenovering FORTFARANDE eftersom det blev krabb med snickarna vilket gör att hela arbetet försenas till mitten av augusti. Jag hoppas att det är klart tills jag börjar gymnasiet, därifrån har jag nämligen ca 50 meter till Växjö Fria där jag ska börja Samhäll - Ekonomi.

Verkar som hur många som helst ska gå den linjen, flest som valt den av alla linjer i Växjö typ, känns lite synd faktiskt. Jag har velat gå Ekonomi sålänge jag levt typ, just sånt har alltid intresserat mig, när jag och Ellen var mindre lekte vi med små gubbar och byggde lägenheter och hade låtsas pengar som vi köpte saker i "affären" för, redan då satte jag upp budget och sånt. I verkliga livet är jag inte lika bra, hehe, mera slösa än spara, men jag hade massor med pengar att göra vad jag ville för nu, så då köpte jag mig en Greklandsresa med min bästa vän, känns bra! :D

Idag har jag legat vid Växjösjön med Louise, hennes pojkvän och hans kompis sen kom min pojkvän ner en stund. Det var väldigt mysigt. Ikväll ska jag och Louise kolla på VM-finalen med min pojkvän och hans kompis, haha, fast vi lär mest snacka om Greklandsresan vi ska på den 24, 13 dagar kvar nu, BRUTALT! Enjoy the pics! Puss, ha det jättebra! :) <3

Ellen redigerar lite av rullen, ser spännande ut får jag säga, endel är mindre bra andra fina. Inga är speciellt skitbra på mig, då duger camen bättre hehe ;)

i

Fotograf: Ellen Ahl Axelsson, www.byellen.se | Modeller: Rebecca (jag) och Julia, www.justjuliet.se

Hm, videobloggen kommer upp i eftermiddag när jag får tillbaka min dator (!!!!) - sålänge får ni nöja er med de här bilderna. Jo, visst kan jag bjuda på dom, jag är inte särskilt fotogenisk, men hellre se bättre ut i verkligheten än på bild för då blir folk besvikna, och det slipper ju man! :)

De här bilderna blev väl sådär, har mina killerheels från nelly.se på mig och en tshirt från bronk! Företaget vi fotade för. Idag ska jag och julia först gå på stan och sedan ska vi träna, hur kvällen spenderas vet jag inte. Ellen och jag satt hela kvällen igår och bet ner naglarna till Luftslottet som sprängdes, jag är väldigt känslig! VI HÖRS när jag har min dator tillbaka :D

Fotograf: Ellen Ahl Axelsson, www.alatariiel.blogg.se | Modell: Rebecca Aflaki (jag)

Hur ser ditt hår ut naturligt? Jo som ovan, stora skruv lockar och hollywoodsvall kan vara jättevackert men inte på mig, högst upp är det lite platt då jag satt upp det i toffs efter jag duschat av mig alla typ 15 ägg jag blev äggad med, någon kom på den briljanta idéen att hälla löv  i mitt hår med. Jippi, min dusch luktar ägg och jag är halvägs till 30, slå det ni :(

Imorgon sätter jag igång en fototävling, spännande va?
Med fotorelaterat pris, btw, jag vann kamillas tävling, ily.

För ca 3 år sen så skiljde sig mina föräldrar, min mamma och pappa slutade leva tillsammans. Jag tog det hårdast, i början visade jag det och skrek, slogs och allt sånt. Jag fattade tillslut att det inte skulle hjälpa, så jag gav upp. Jag blev som en sömngångare som spottade ut sig elaka ord utan anledning, som blev vresig och tjurig om någon ville komma nära. Jag stötte bort folk, jag ville inte ha folk nära igen, detta var i samband med att jag förlorade en nära vän. Det var en skakig period i mitt liv och jag trodde inte saker kunde bli värre. Men det blev det.

Mamma fick bröstcancer. Min mamma som jag redan stött bort och flyttat ifrån var döende. Jag hade önskat regelbundet att hon skulle dö, men när fallet var så, jag blev tokig, visste inte vad jag kände. I samband med allt det här så förlorade jag mitt självförtroende, mitt självförtroende var min personlighet, plötsligt så var jag ingen. Pappa försökte hjälpa mamma men hon ville inte ha hans hjälp, så min lillasyster tog på sig rollen som "mamma" när hon var hos mamma. Jag kände mig mer eller mindre tvungen att besöka henne då och då, vilket jag helt avsagt mig. Men det gjorde jag inte. Jag sket i henne, låtsades att hon inte fanns för i min värld existerade inte hon. Man ska inte behöva se sin mamma så, det långa blonda svallet som jag älskade så mycket försvann, hon blev kal. Jag hatade inte henne pga. cancern, utan av andra skäl jag inte vill ta upp men cancern satte punkten i det hela. Hon blev Dagny och jag blev mammalös.

Efter en svår operation och ett bröst amputerat så blev hon "frisk". Nu har hon fått "återfall" och är på ett behandlingshem i Danmark. Nästa vecka ska hon opereras här hemma i Växjö.

Under den perioden av mitt liv så ville jag inte visa mig svag utåt, jag ville inte vara med om svek igen, så jag byggde upp en mur (klyschigt men sant). Jag har inte lyckats riva den ännu, den finns där fortfarande och jag försöker att vara öppen. Men ibland så säger den till, "gör inte så, de hatar dig ändå, de lurar dig, de kommer göra bort dig". Jag litar helt enkelt inte på folk till 100 procent. Inte en enda person, inte ens mina närmaste vänner. Det här kändes aktuellt att berätta om då "I taket lyser stjärnorna" kommer i filmversion och mamma fått återfall. Jag vet inte om jag kommer klara att se den, utan att bryta ihop, om jag kommer klara att sitta där som en pinne med tomma ögon. Förlåt för text, men jag var tvungen. Tror inte en enda person kommer läsa men jag känner att jag borde publicera för att bli kvitt allt det här som jag inte berättat för någon. Det känns så svårt att säga det, får inte fram orden, vid datorn går det enklare, man kan gråta hur mycket som helst men ändå träffa tangenterna.